Jag har sett pa Helens blogg att ni avser att flytta till Sverige.

Jag sjalv ar numera pensionar och avser att flytta tillbaka till Halmstad och letar varje dag efter lagenhet dar.

Under den tid Helen skrivit sin blogg har jag varit en flitig gast och rorts och glatts at framsteg och tankar. Det har sarskilt varmt mitt hjarta nar jag sett att Helens (och Erics?) tankar gatt i samma spar som mina egna:
till exempel att inte overdrivet beromma ett barn for att fa fram ett visst betende; med det foljer latt tron att man maste hogprestera for att bli omtyckt, i stallet visa med sitt eget handlande hur man gor i livet, och gora saker med barnet som man sjalv verkligen ar intresserad av. Jag tror fullt och fast att ett genuint intresse hos foraldern, via overlevnadsinstinkten hos barnet, ger bestaende minnen och intresse hos barnet.

Jag minns sjalv nar min pappa visade mig en leksak som bestar av en brada att halla i handen, med sma hons ovanpa, fastade i tradar genom bradan, och nar man drar i tradarna undertill sa ror sig honorna och pickar pa bradan. Forst var det ett under hur min pappa fick honsen att rora sig och sedan visade han mig, och det var ett annu storre under. Jag forstod. Min pappa ar intresserad, med hjarta och hjarna, av mekanik, och han visade ocksa pa den gamla symaskin jag fortfarande har kvar, hur man kan overfora en fram-och-tillbaka rorelse till en cirkular eller excentrisk rorelse, och jag kanner fortfarande det fantastiska i det. Och det har paverkat hela mitt liv, att vilja undersoka orsaker till handelser, inte bara se losryckta delar pa ytan, utan vilja veta vad som drar i tatarna undertill. Det ar da sa mycket lattare att kunna forutse och bestamma sig for ett handlande om man vet det.

Jag har med mina barn alltid handlat sa att jag snabbt vill ta reda pa varfor barnet ar ledset eller argt eller missnojt och efter basta formaga atgarda det; barnet forstar da att man alltid gor sitt basta och blir inte gnalligt �i onodan�, jag lovar denna effekt!, sa nar man faktiskt inte kan gora nagot ar besvaret, sa accepterar barnet det. Och allt kanns sa bra for en sjalv ocksa. Barnet blir INTE bortskamt!

Halsningar fran Britt-Marie
(Kristina Turners mamma)